Résumé - Pedigree- Gallery - Progeny

Nasaska

Wherever you go - I'll always love you...

*

Du flyger över buskar och snår
Du tvekar aldrig för allting går
När matte hon tveka i tanken du sa
Jag fixar det här, det kommer gå bra
På upploppet sätter du lågväxeln i
Och resten av fältet du flyger förbi
De ser bara kvar ett moln utav damm
Från en orkan som just flög fram
Men så ofta får du hård konkurrens
Fast lugnt du tänker, det går som en dans
För du är ju en riktig sagohäst
Så visa nu alla - vem som är bäst!

*

När jag för första gången blivit lovad en alldeles egen häst, var jag 15 år och en alldeles vanlig tjej som råkade ha en väldigt generös pappa. Jag hade tidigare ridit på min fasters lipizzanervalack – den häst jag lärt mig rida på. Jag hade ingen större erfarenhet av andra hästar, förutom de halvblod eller ponnyer som stod i samma stall, som jag skötte om ibland, men sällan red. Min erfarenhet av dem var dock att de var lite stingsliga och klumpiga, de ställde sig gärna på ens fot om man råkade ha den på fel plats. Jag tyckte ändå mycket om en valack som var efter halvblodshingsten Napoleon, så jag började leta häst med liknande härstamning.

Vi åkte runt och såg på ett par stycken, men ingen av dem föll mig riktigt i smaken då de antingen var för outbildade eller osociala. Jag letade vidare och en dag slog jag upp en tidning, på mittuppslaget fanns en bild på ett grått arabsto bredvid en söt tjej med lockigt hår. Jag hade ju inte alls tittat på araber utan mest trott att de var hispiga små saker som bara kunde springa fort. Och jag ville ju ha en lugn häst som kunde lära mig något. Men den här bilden var så fin, hästen utstrålade ett lugn och flickan på bilden såg så snäll ut. Jag tänkte att – om tjejen ser så trevlig ut måste det också vara en fantastisk häst. Vad rätt jag skulle få. Jag hann knappt läsa texten förrän jag ivrigt ropade på pappa och dagen efter satt vi i bilen på väg dit hästen fanns.

Det var en lyckoträff, Nasaska - som hon hette - var något jag bara drömt om tidigare. Hon stod så snällt på stallgången, det fanns barn i stallet, och hon hade superkoll på var vi befann oss och var så försiktig när hon rörde sig så hon inte skulle skada någon. När hovarna skulle kratsas behövde ägarinnan bara gå fram till henne med hovkratsen så lyfte hon på fötterna, en och en. Någon sådan häst hade jag aldrig sett i hela mitt liv förut – jag stod helt förstummad. Hon utstrålade ett lugn och en stor klokhet – det kändes nästan som om hon läste av mig direkt, vem jag var och hurdan jag var som person. Hon visste allt om mig innan jag visste något om henne.

Jag satt upp och red ungefär 50 meter i skritt, sedan vände jag och hela mitt ansikte måste ha varit ett enda jätteleende för pappa frågade ägarinnan direkt när vi kunde ta hem henne. Nasaska visade sig från sin bästa sida den dagen – så antagligen var det hon som valde mig och inte tvärtom.

Jag gick som på små rosa moln de första dagarna, tills jag insåg att jag faktiskt inte kunde någonting – Nasaska var visserligen en ängel att hantera men hon var inte alls som min fasters gamla valack som snällt gjorde allt man bad honom om utan knussel. Hon var den svåraste häst jag träffat på, stark integritet och tillät mig inte att rida och hantera henne som jag alltid gjort med alla andra hästar. Hon sa ifrån på direkten, men samtidigt så visade hon mig hur jag skulle göra. Dessutom tog hon lång tid att lära känna – hon är inte den som släpper en inpå livet alldeles för lätt. Man får kämpa för hennes nåd. Jag fick stå ut med mycket svett och tårar innan det blev rätsida på det hela. Vi har ridit för otalet tränare, gått på kurser och jag har nog läst varenda bok om hästhållning och hästkunskap som finns. Framför allt har jag tillbringat en stor del av min tid hos Nasaska. Övning ger färdighet, och jag måste säga att ingen häst har lärt mig så mycket som henne. Gör du rätt så gör hon rätt. Och vill du bli hennes vän måste du verkligen förtjäna den respekten. Hon har väldigt få vänner.

Med Nasaska startade jag min distanskarriär, men hon talade tydligt om för mig att hon inte trivdes med distansen. Jag försökte få henne att vänja sig och börja gilla det, men hon var benhård i sin åsikt som hon alltid varit. Hoppning och dressyrtävlingar var roligt ibland tyckte hon – men distans valde hon bort helt. Så det blev som det blev, hon avslutade sin karriär uppe i närmare 500 tävlingskilometer och blev avelssto, något som passar henne perfekt. Ta hand om, och uppfostra föl – även andras ungar är hennes starka sida, och hon tar lätt på sig rollen som flockens beskyddare.

Numera går hon på stora lösdriftsarealer som en lycklig häst hemma på gården, får en ridtur då och då och trivs allmänt bra med livet. Då och då kan hon åka iväg på en lättare hopp eller dressyrtävling, och klarar det alltid med bravur trots att hon knappt rids hemma. Hon vet ju vad hon ska göra. Hon älskar att få uppmärksamhet då och då, men vill samtidigt ha sin totala frihet så den här livsstilen passar henne perfekt. Medan de flesta hästar mår bra av att få komma ut och röra på sig ofta, behöver tränas för att uppehålla sin form eller få närhet och ompyssling av människor är det precis tvärtom med Nasaska. Hon har fullföljt sitt uppdrag som min läromästare och har nu vunnit sin väl förtjänade frihet. Det finns nog inte många hästar idag som mår bättre än hon gör nu, för hon har fått allt hon ville ha. Hon är redan i hästarnas Trapalanda – fast i levande gestalt!