Pedigree - Gallery - Resume

Al Ja'bar

I asked god for a flower - he gave me a garden
I asked god for a tree - he gave me a forest
I asked god for a river - he gave me an ocean
I asked god for a friend - I got you...

*

På kvällen den 6/1-2005 gick jag och min kompis Frida ner till stallet där vi ställt in stoet Noora för kvällen, hon hade gått tre veckor över tiden och såg helt sprickfärdig ut till storleken. Men ingen mjölk hade hon fyllt och såg inte ut att föla på länge än, så lugn och glad var hon! Snart tre veckors nattvakan hade satt sina spår på mig som halvt vacklade ner till stallet med en stor lust att krypa in och DRA ut den där lille efterlängtade fölungen! Frida förstod mig. Hon har ridit Noora i många år förut innan hon packade sin väska och flyttade till Uddevalla för att arbeta med hästar, nu var hon på besök sedan en vecka tillbaka och ville så gärna se sin favorithäst klämma ut ett föl innan hon åkte hem. Problemet var att hon skulle fara till Uddevalla redan nästa dag, och Noora såg så finurlig ut där hon stod i sin box – här skulle inte bli några föl! Suckandes gick vi upp till huset igen...

Vi bestämde oss för att inte nattvaka, utan bara gå ner en sista gång senare och sen sova välförtjänt som grisar – Noora skulle säkert inte få något i natt heller med vår vanliga otur. Sagt och gjort, vi gick ner vid 21.30 ungefär för att släcka och säga godnatt, Noora fick några ouppskattade blöta pussar och mer uppskattade morötter och vi var på väg ut då hon gnäggade åt oss. Vad nu? Hon brukar gnägga när vi kommer och inte när vi ska gå. Var hon så glad över att vi försvann eller ville hon att vi skulle stanna? Jag och Frida inbillar oss att vi är populära, gissar på det senare och stannar en stund och då börjar det hända saker. Noora går runt och beter sig alltmer o-Noorigt. Så lägger hon sig, reser sig och lägger sig igen. Fostervattnet forsar ut och strax därefter ser vi ett par fölhovar, Noora skriker som en stucken gris och vi bestämmer oss för att avlasta stackaren lite och hjälper till att dra när hon krystar. Några minuter senare kl 22.48 ligger en fuxfärgad hingstunge i halmen och Noora tittar förvånat på. Det är hennes första föl och hon är mäkta konfunderad över hur detta hände? Hon försöker skrapa lite med hoven på ungen men där sätter vi stopp! Inga hovavtryck på min blivande distanshäst!!!

Noora gäspar och lägger sig ner igen, verkar ha glömt bort att hon just ynglat av sig och är mer intresserad av att sova. Jag och Frida rycker in och torkar den darrande ungen torr medan hans oansvarige mamma ligger och snarkar i halmen en bit bort. Han föröker resa sig men ger upp ganska fort. Efter några halvhjärtade försök ger vi ett handtag så han åtminstone kommer upp och får dia – ungen är då lika lat som mamma tänker vi! Mamma Häst märker för övrigt ingenting om vad som händer, hon sover som en björn och vi får väcka upp henne så mjölkbaren kan öppna.

Några timmar senare är allt i sin ordning som det bör i hästvärlden, Noora har vaknat upp och inser att hon har fått en nästan-miniatyr av sig själv. Hon blir plötsligt en riktig hästmamma och slickar glatt en redan torr fölunge som desperat försöker hålla sig på benen medan han får pälsen sanerad. Jag och Frida sover inte mycket de närmsta nätterna, att bli med föl är nästan som att få egna barn...

 

I skrivandets stund är Al Ja’bar över halvåret gammal och mamma är trött på honom sedan länge. Rättare sagt så tröttnade hon nog redan i samma sekund som han bet henne i tutten första gången. Han bits, sparkas, slåss och är absolut inte där man tror han är utan på väg någon helt annanstans. Noora som normalt har brunster, mellanbrunster och ytterligare lite småbrunster mellan mellanbrunsterna har inte alls brunstat om sedan hans födsel, hon är väl rädd att få en till likadan... Pappa Häst som brukar gå tillsammans med dem har fått se sig riktigt dumpad i år...

Jag tar ut Noora ibland, bort från lillen så hon får vila och äta mat ifred. Självklart under vilda protester från en arg liten fölunge som helt plötsligt blev jättesugen på milkshake. (anledningen till att vi tror att det är milkshake i nooras tuttar är för att hon gör så mycket bocksprång och går omkull i hagen). Noora pustar ut...

Al Ja’bar betyder ”den mäktige” på arabiska, men just nu drar man väl mer paralleller mellan honom och en älgkalv med sina oproportionerligt långa ben och svajande öron än något mäktigt. Mattes förhoppningar är dock att han ska få behålla sina långa ben så han kan springa fort, men nödvändigstvis behöver han inte behålla de där långa öronen eller förmågan att vässa sina tänder på mattes skor... Annars är han en duktig liten häst. Han gör det som de flesta hästar gör vid vuxen ålder – står uppbunden i grimma, blir klippt och duschad, åker transport, blir tömkörd och hoppar över alla naturliga hinder som finns i deras hage. Bland annat. Och så bråkar han med pappa! Det måste vara ganska få fölungar förunnat att få växa upp tillsammans med både mamma, pappa och i detta fall – även mormor som agerar gammal surtant vars största nöje under dagarna är att läxa upp krabaten. (Inget honom emot – han älskar sin mormor, speciellt hennes havre som han försöker knycka)

Mina hästar går alla på lösdrift, så även Al Ja’bar. I början trodde jag att stackaren skulle frysa ihjäl så jag lindade omsorgsfullt in honom i allehanda täcken – som han lika fort hade av och glatt stampade på. Jag gav upp rätt snart, men han har klarat kylan bra och satt en päls som jag inte ens ser hos en grizzlybjörn, så jag skulle antagligen kunna skicka honom till polcirkeln utan att vara orolig för att han skulle frysa. För att komma in och ut genom lösdriftshallen måste hästarna hoppa en ca 70 cm hög bank, (som ett fälttävlanshinder) zicksacka mellan stora stenar, hoppa över ett vattenfyllt dike för att till slut korsa en stor vattenpöl. Hela hagen är dessutom lätt sluttad så det kan kallas mjuk backträning! Snacka om träning varje dag ;) Blir lillen inte distansstjärna blir han nog åtminstone en okej fälttävlanshäst!

Så hur han blir på distansbanan får framtiden utvisa. Jag hoppas han blir en stark och bra häst. Hans start har förhoppningsvis gett honom en puff i rätt riktning, han är redan ganska muskulös och möts ofta av kommentarer såsom ”oj vilken krallig liten en!” Nu är det visserligen lite svårt att se vad han har för dolda talanger, annat än att han har vassa gula tänder och kan stå på bakbenen längre än 5 sekunder så jag återkommer när han blivit lite större. Och lite snällare.

Bakgrundsfoto:Caroline Blomqvist